Upptäck närvaron och livet börjar!

Engelsmannen Arjuna, född Nick Ardagh vill inte veta av någon traditionell gururoll. Alla skall snabbt inse vilka de är och sedan hjälps vi åt som vänner att utforska hur friheten kan levas fullt ut. Arjunas bidrag kallas Living Essence och används när vi tycks fastna mitt i livets utmaningar.

-En ny världslärare har anlänt. Det är en frihetsguru full av visdom och överflödande av kärlek. Denna guru, HÄR OCH NU, har allt. Just det! Utgå från att upplysning är ett skämt. Hur skulle det vara att sitta här med ingenting annat än just detta? HÄR OCH NU. Så löjligt att göra ett stort drama av det här med vem du är!

Så här skämtsamt började Arjuna en av sina satsanger under Ängsbackafestivalen. Han pratade om frihet från behovet att bli upplyst. Troligen upplevde han sökarna framför sig som lika insnärjda i sitt sökande som han själv en gång varit.
Jag hade provat på allt, berättade han för oss. Det fanns ingen kurs eller andlig övning kvar att testa. Jag befann mig i "kasta mig från bron-tillståndet", men reste ändå till Lucknow i Indien för att träffa mästaren Papaji.

Arjuna berättade om hur Papajis son kommit och hämtat upp honom på motorcykel vid stationen och om det första mötet med Papaji själv:
Jag såg honom och förstod att denna man skulle jag inte överleva. Det var som när musen sett en katt via ögonvrån. Min fråga var: Jag känner det som om jag sökt så länge jag kan komma ihåg. Vad står i vägen för ett finnande? Papajis svar: Sökandet, naturligtvis! Det räckte för att ställa till det för mig.

Arjuna behövde bara sex dagar för att inse hur absurt det var att förbereda sig för något som han redan var. Borta var idén om att erövra något, om att det fanns en väg och någonstans att anlända till. Borta var hela konceptet kring upplysning, som han levt med så många år.

Men Arjuna berättade för oss att hans uppvaknande var en början och att det är det som kommer sedan som är intressant. För oss som satt där var själva den otvungna skämtsamma stämningen tillräckligt bevis för att han hade rätt. Skratten avlöste varandra. När vi förstått att inte bara Kalle, som gästade satsangsoffan, hade en sinnessjuk moster (Arjuna lät så övertygande att Kalle inte vågade säga emot) utan att vi alla måste vakta på oss själva för att inte bli lurade av våra egna sinnessjuka förföljare, ställde vi upp på att låtsas tatuera "min moster är sinnessjuk" på våra vänsterarmar. Den ständigt kommenterande, värderande, jämförande, ångerfulla och framtidsrädda rösten ville ju ingen längre ta på allvar. Påminnelsen på armen fick sin betydelse.

Solig intervju
Ängsbackafestivalens varmaste dag skulle intervjun med Arjuna gå av stapeln. Vi satt i solgasset och naturgodiset som Arjuna bjöd på smälte fortare än vi orkade intressera oss för det. Arjuna var på hugget. Han hade sin tes att försvara och det gjorde han om och om igen.
När människor kommer till satsang för att upptäcka vilka de själva är, skiljer sig inte uppvaknandet från det som hände Budda. Det är samma förverkligande och samma sanning. Men vi lever i en annorlunda tid nu. Människor är inte intresserade av att bo i kloster eller grottor. De är intresserade av att leva livet fullt ut. Det är vad jag lär ut.
Att helt och fullt engagera sig i livet kräver mycket mer äventyr och mod än ett andligt tillbakadragande.

Jag hade uppfattat det som om det räckte med en satsang och uppvaknandet var ett faktum, men Arjuna menade att det inte var riktigt så enkelt. Våra vanor understödjer upplevelsen av separation och hur bra det än känns under satsangen, dyker lätt hinder och motstånd upp i det vanliga livet som gör att vi missar upplevelsen av den närvaro som alltid finns där.
När du säger att alla är kvalificerade för satsangsoffan menar du alltså att vi alla haft glimtar av upplysning?
Du kallar det glimtar om du håller dig till idén om en process i tiden och mot slutet kommer du att bli upplyst, svarade Arjuna. Det kan vara rätt eller fel, men jag kan bara säga att jag inte ser det så. Jag tror inte på ett slutgiltigt tillstånd av upplysning. Det känns som om det bara finns Medvetande och du känner igen detta Medvetande. Du ser att du är Det.

Om man inte sitter i en grotta, menade Arjuna vidare, utan lever ett vanligt liv med arbete, stress och relationer kommer man oundvikligen bli utmanad. Livet blir ett konstant experiment i hur man kan leva helt och fullt. Även hans mästare Papaji levde ett väldigt vanligt liv.
Både i Indien och i väst är bilden av en guru ofta någon som drar sig tillbaka efter sin satsang och inte pratar med någon, kanske aldrig går och handlar, lagar mat eller tar hand om barn. Arjuna:
Det är att luras. Det är inte att leva ett liv fullt ut. Då kan de inte lära folk hur man lever ett helt liv, eftersom de inte gör det själva. De borde lyssna på dig, i stället för att du lyssnar på dem.

Det här med att spela rollen av förmer tycktes ingenting för Arjuna, som gladeligt frotterade sig med kreti och pleti. Han sa att om någon måste spela guru "och gå i vita kläder och allt detta nonsens", krävs det ju många som lyssnar och då kan bara ett fåtal vakna upp.
Vad jag är intresserad av är att alla kan känna igen sig själva som närvaro och upptäcka att var och en är unik i sitt uttryck. Då kommer någon ha tre barn och sköta ett arbete. Den personen kommer att bli lite stressad av att ständigt vara i farten. Någon annan kommer att vara uppvaknad och ägna sig åt planetens ekologi. Om man släpper sökandet återstår bara det faktiska livet, de aktuella relationerna, arbetet och att man har en kropp.
Annars lever alla genom önskningar i tron att ingenting händer om man inte har önskningar. Faktiskt kan livet verkligen blomma och flöda utan önskningar. Om man bara upptäcker fullheten som bjuds i nuet kan livet ha sin gång utan önskningar.

Meriterande smärta
Återigen upprepade Arjuna hyllningen till det vanliga livet med dess utmaningar. Han uttryckte en stor glädje över att ha sina två söner och påtalade värdet av att han varit med om en skilsmässa från barnens mor med all den ledsenhet och smärta som det innebar. Även att ha erfarenheter från livet som ensam pappa såg han som en merit, som gör det lättare för honom att sätta sig in i andras livsöden - till skillnad från dem som undervisar i andligt liv utan att utsätta sig för livets utmaningar! De fick en ny skopa. Så här beskrev han hur fördjupning sker efter det andliga uppvaknandet:
Man måste ha villigheten att stå ansikte mot ansikte med relationer utan att fly undan, villigheten att stå ansikte mot ansikte med pengar utan att fly undan och villigheten att stå ansikte mot ansikte med allting och omfamna hela livet så att inte friheten är begränsad till en speciell livsstil.
Du vaknar upp till vem du är - jag är Det - och du ser världen - allt detta är Det. Det är början. Det är som att tända lyset. Nu kan du undersöka huset. Uppvaknandet är bara början, enligt mig. Det riktigt läckra kommer när du fått den biten ur vägen.

Att vakna upp går fort
Arjuna refererade till morgonens satsang för att illustrera hur fort det kan gå att skingra tvivlet och se vem man är bortom alla förändringar på ytan. Jag kunde ändå inte hålla mig från att undra hur det kan vara så lätt. Skulle man inte först genom nålsögat och själens mörka natt?
Det där kommer bara från teorier som du har läst om i alla dessa advaitaböcker från Indien, teorier som jag inte ger ett dugg för. Jag är bara intresserad av vad mitt hjärta säger är sant och alla de som kommer på satsang. Alla dessa böcker saknar relevans. I väst finns en helt ny inriktning på andligheten. Det som händer nu är absolut fräscht och nytt och har aldrig hänt förut på planeten.
Mitt förslag är: Var tacksam gentemot de traditioner som tagit oss dit där vi är nu. Tåget har tagit oss till stationen, men sen kan det åka och vi är här. Den sanning vi talar om under satsangerna är inte en indisk sanning.

Arjuna verkade bestämd där bakom solglasögonen. Jag hade hoppats få sitta och titta in i hans underbara ögon, men den här intervjun var mer fokuserad än jag var van vid. Arjuna var med och kollade tekniken och stängde av bandspelaren, när vi kom in på ämnen som var för känsliga att skriva om. Det var behagligt med hans vitalitet och närvaro. När jag satt där tänkte jag inte så mycket på att vi kom ofta återkom till just den problematik som jag för stunden bearbetade. Arjuna:
Jag skulle kunna ta alla mina roulettebrickor och placera varenda en i samma ruta, den ruta som står för ett liv levt på vanligt sätt i vakenhet.

Det framkom att Arjuna faktiskt fått det uppdraget av sin mästare Papaji, även kallad Poonjaji.
Sen dess har mitt liv inte haft målsättningen att nå någonstans, bara varit en konstant avslappningsprocess in i varandet med det som är. Det finns ett slut på sökandet och på att slutligen se att jag är det, men det finns ett "icke-slut" på avslappningsprocessen in i närvaron. Varje dag bjuder på nya saker att acceptera.

Vaccin mot lidande
Från varje del av Ängsbacka hördes olika aktiviteter ur skilda högtalare och där satt vi och pratade om tvivel. Jag skulle inte ta dem så personligt, föreslog Arjuna. De tillhörde kulturen. Även min fråga om ett klockslag för lidandets upphörande hade kanske samma källa. Arjuna:
Lidandet slutar det ögonblick du har din uppmärksamhet på det som är. Finns det lidande nu? (Huvudskakning). Detta är tidpunkten då lidandet upphör. Finns det lidande nu?

För att vaccinera mig mot framtida lidande, berättade Arjuna om himlen som inte har någon historia och rådde mig att inte försöka göra om mig efter olika lärares krav utan i stället lyssna på mitt hjärta. Inga läror , inte ens Papajis, (Arjuna:"Jag minns inte ens särskilt mycket av vad han brukade säga") kan konkurrera med det egna hjärtats visshet.
Änglar, kristaller och tidigare liv, upplevde Arjuna inte heller värt att lägga tid på.
Det här att famna efter något djupare kommer från en känsla av brist på mål och mening. Det är bara för att du sover. Du har somnat ifrån det du redan är. Fullheten kan du upptäcka nu.
Så min pappa hade rätt hela tiden! Andligt sökande är slöseri med tid.

Jag kunde inte låta bli att känna mig lite störd, men det visade sig att Arjuna hade haft samma diskussion med en gammal styvmor från London. Han hade gett henne rätt till sist, men samtidigt sett att alla har rätt.

Kittet mellan satsang och vardag
Arjuna ägnar mycket av sin tid till att sprida "Living Essence", vilket han kallar verktyget för att kunna slappna av till naken närvaro. Han utbildar andliga vägledare som hjälper människor att helt och fullt gå in i en upplevelse, föra den till en kulmen och sedan upplösa den i tomhet. Eftersom Kali (Franciska von Koch) och Sushama, en annan svensktalande expert på Living Essence sällat sig till sällskapet, tyckte Arjuna att de skulle berätta för mig om metoden. Kali:
Vi har lärt oss att guida människor tillbaka till klarseende eller naturlig vakenhet som jag kallar det för. Många sessioner sker i djup avslappning, där allting är väldigt tillgängligt.
Vi har ett sätt så att vi hittar var i kroppen den här laddningen finns, fortsatte Sushama. Om jag till exempel har en återkommande känsla av att jag inte är tillräckligt bra, kan jag sitta ner med Kali. Då säger jag att när jag gör det här och det här kommer det upp att jag inte är tillräckligt bra. Jag får då säga det några gånger och hittar var det sitter i kroppen. Då går jag djupare in i kroppen och hittar ända in till atmosfären eller energin bakom känslan. Jag får då i uppgift att förstora det, höja frekvensen kan man säga. Jag väljer att välkomna det i stället för att ha ett motstånd. Jag vill ha mer av det, njuta av det.

Kali lät undslippa ett vrål för att demonstrera hur det brukar låta i utlevelseterapier, men i Living Essence har man hittat en genväg som innebär att man går till vibrationen under känslan. Då behöver det inte låta så mycket, förklarade hon. Sushama påpekade hur viktigt det är att gå tillbaka till den som är medveten om allt som sker. Att på så sätt vila i tystnaden och tomheten ger en smak av satsang, som är en viktig del av processen. När stillheten är kontaktad får man frågan om man är redo att klippa av bandet till det förflutna. Sedan prövas laddningen på nytt och även det motsatta påståendet måste testas ("jag är tillräckligt bra").

Så hörde mina öron, men eftersom jag inte såg ut att hänga med hundraprocentigt, erbjöd sig Kali att boka in en gratissession hemma i Stockholm. Arjuna tyckte att jag skulle satsa på hans workshop det kommande veckoslutet. Många var redan anmälda.

Arjuna förklarade att hans Living Essence kan användas när något i livet dyker upp som hindrar mig från att leva i full frihet. Han sa att bara för att man insett sanningen, precis som Budda en gång gjorde finns ingen garanti för att man är en bra förälder eller vet hur en kvinna skall älskas. Det är skillnaden mellan att upptäcka sanningen och leva sanningen.
Själva idén med att ha en kropp måste väl vara att äga livet. Annars blir det som att säga att idén med en trädgård är komposthögen, men det måste ju vara blommorna. Visst kommer de att dö en dag, men du vill njuta av dem när de blommar!
Vårt arbete handlar om friheten att leva uppvaknandet så helt och fullt att inget hindrar det från att explodera. Så vårt arbete tar fasta på relationer, pengar, arbete och föräldraskap. Det är det som händer i en workshop. Det handlar inte om att fixa till människor eller om att hjälpa människor. Det handlar om att oavbrutet expandera gränserna för friheten, så att den bara blir mer och mer och mer……..

Egna erfarenheter
Nästa gång jag träffade Arjuna, bad jag om lov att få lyfta hans spindeltunna kropp. Kanske var det moderskänslor? En icke-guru får minsann tåla både det ena och det andra. Att t ex kunna släppa taget om den ljuva satsangstämningen och med flit låta människor ta fram sina värsta motstånd under workshophelgen, något som krävde tålighet och en osynlig rustning. Jag som inte hade en sådan höll oavbrutet på att falla i sömn av den tunga atmosfären. Arjuna demonstrerade envetet proceduren med det ena problemfallet efter det andra. Nästan alla ville reda ut relationstrassel. På slutet fick vi jobba två och två och ett av försöken kändes lyckat för mig. Jag kom tillbaka ända till kuvösen och killen som satt med mig blev djupt rörd. Själv blev jag pigg, äntligen!

När jag långt senare fick chansen att få den utlovade sessionen med Kali var jag i en trötthetssvacka igen. Kraven på mig kändes knäckande. Min inre kritiker gick på högvarv. Då var det minsann skönt att få ligga under en filt och av Kali bli ledd in i djupavslappning. Instruktionerna var lätta att följa och det gick att skruva på volymen på den aktuella blockeringen eller trossystemet. Att sedan upptäcka att det mist sin laddning var en underbar känsla. Ren som om jag gått igenom en automattvätt, kände jag mig efteråt. Jag åkte därifrån smått förundrad över skillnaden från förmiddagens tunga tillstånd.

Under ett telefonsamtal berättade Kali att hon försöker få utbildningen till Living Essence
Guide att ges i Sverige. Vad som nu finns tillgängligt är hennes workshops och årliga besök av Arjuna som annars håller till i USA. Böckerna "Relaxing into Clear Seeing" och "How About Now?" är både inspirerande och informativa. Den ena ger klara instruktioner för egna experiment.

Själv ser jag fram emot att få skratta ihop med Arjuna igen. Den här gången har Kali bokat en stor lokal i huvudstaden. Den musik som Kali skapat hos Papaji brukar ge den perfekta inramningen på Arjunas satsanger.
Livet blommar.

Agneta Milde
2000

För mer information: Se hemsidan www.livingessence.com
eller kontakta Kali, Franciska von Koch: 08-411 92 03