Friheten finns här och nu

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta. En insikt har uppenbarat sig i mitt liv som har gjort att hela min värld har förändrats. Insikten är att Friheten, den jag har sökt efter sedan jag var tonåring, finns här och nu. Här följer berättelsen om min andliga resa. Den är rätt komprimerad - jag har utelämnat många betydelsefulla upplevelser och försökt koncentrera mig på den röda tråden.

Under många år var jag djupt involverad i ett yogasamfund där betoningen lades på utövandet av andliga tekniker. Det sas att bara jag mediterar tillräckligt länge, bara gör tillräckligt med sadhana (andliga övningar), bara lyder läraren och tror på kosmologin så skulle jag så småningom i något liv bli av med det förhatliga egot och nå Upplysningen. Jag följde alla förbud och påbud - klädde mig i vitt, undvek vissa sorters mat, kaffe och sprit, läste andlig litteratur mm. Trots alla dessa år av disciplin brottades jag alltjämt med en känsla av ofullkomlighet. Min inre längtan växte stadigt och jag hade många underbara upplevelser. Men mina oräkneliga brister fick mig att känna att Upplysningen var ljusår borta helt enkelt.

1991, efter 17 år i yogasamfundet, stod det plötsligt klart att det var dags att lämna detsamma - utan bitterhet eller förvirring. Jag hade inga illusioner av att vara ”avancerad” det var bara att så mycket kändes för trångt och kvävande. Utan att hitta något annat drev jag omkring andligt sett under två år. Gjorde Vipassana meditation halvhjärtat en tid.

Glimmer i natten
En dag i februari 1993 berättade en god vän för mig om en mästare med namnet Nisargadatta Maharaj som han hade upptäckt i boken I Am That. Jag var inte särskilt intresserad av att involvera med med någon ny guru men min vän hade blivit mycket inspirerad och han läste upp några stycken ur boken för mig:

"Fråga: Hur gör man?

Maharaj: Det handlar inte om ‘hur’. Håll bara i fokus känslan ‘jag är’, bli ett med den, tills ditt sinne och känslan blir ett. Genom upprepade försök kommer du att snubbla över den rätta balansen av uppmärksamhet och tillgivenhet och ditt sinne kommer att vara fast förankrat i tanke-känslan ‘jag är’. Vad än du sedan tänker, säger eller gör kommer denna känsla av oföränderligt och kärleksfullt varande att förbli den ständigt närvarande bakgrunden i sinnet."

Hans budskap var att det bara är identifikationen med tankar som hindrar en från att uppleva Gud/Självet/Frihet permanent i sitt liv. Medicinen är att slappna av och låta medvetandet vila i sig självt. Hans ord formligen lyste av klarhet, ljus och livsglädje. Det stod bortom allt tvivel att han levde i Det han pratade om och jag kände hur hela mitt jag hajade till.

Det dröjde bara två veckor innan jag kom i kontakt med ytterligare två anmärkningsvärda mästare. En bekant hade nyligen varit i Lucknow, Indien, och kallade till ett möte där hon berättade om en H.W.L. Poonja, elev till den kände Ramana Maharshi. Poonja, eller Papaji som han kallas, håller Satsang, som betyder ‘möte med Sanningen’. Formell Satsang är tillfällen att vara tillsammans med en självförverkligad person, kunna ställa frågor, berätta om upplevelser, dela med sig av sånger, dikter eller dylikt.

Vi fick nästa dag se en Satsang-video med Papaji. Förutom Papaji visades även bitar av Satsang med Gangaji, en amerikanska som är elev till Papaji och som också har kommit till Självinsikt. Dessa två uttryckte samma mening som Nisargadatta:

Papaji: Jag själv, tomhet, medvetande - det är samma sak. Du kan inte kliva ur det - det finns där alltid. Vi bara tänker och tror att det inte är där och då börja vi söka. Ibland letar jag efter mina glasögon när jag har dem på mig. Jag letar överallt men hittar dem inte. Jag ser allting för jag har glasögonen på mig - utan dem skulle jag inte kunna leta. Fast jag kan inte se glasögonen och kan inte hitta dem därute....

Gangaji: Ja! Upplevelsen av att vara bunden är inte att verkligen vara bunden. Tanken om träldom leder till upplevelsen av lidande bara för att det tros vara verklighet. I villigheten att vara stilla, kan ingen hittas - vare sig bunden eller fri. Det finns bara Det; det odefinierbara, gränslösa medvetandet i vilket alla definitioner av träldom och befrielse uppstår och försvinner.

Jag var nu helt omtumlad av allt detta. Jag som fyllt mitt liv med allehanda andliga tekniker ställdes inför det provocerande påståendet att det enda som behövs för att bli Fri är att sluta tro på och älta tankar om att man inte är Fri! ”Nej men - det kan bara inte vara så enkelt - !” var min första reaktion. Men samtidigt kände jag att jag verkligen hade löpt linan ut. Jag hade ju sökt och gjort andliga övningar så länge utan varaktigt resultat. Dessutom verkade de så säkra på sin sak och deras underbara utstrålning var inte att ta miste på. Alla tre lyste med en otrolig kraft men samtidigt en så djup frid, glädje och humor att jag fångades oerhört starkt av dem.

Papaji var över 80 år och jag kände att jag bara måste träffa honom innan han lämnade detta jordeliv. Så i april 1993 far jag till Lucknow.

Att se in i Papajis ansikte var som att se in i ett lejons ansikte. En sådan otrolig kraft! Jag framförde till honom att trots många fantastiska upplevelser kändes medvetandet fortfarande begränsat till kroppen. Han bad mig gå inåt och kolla om det verkligen var så. Det hela slutade med att den starkaste upplevelsen av Varat dittills i mitt liv uppenbarade sig - en bergfast, massiv, egentligen obeskrivlig Tystnad eller Vila som bara ville sluka upp allting annat: alla tankar, planer, idéer och åsikter. Närmaste liknelsen jag kan komma på är vilan man känner under djup sömn - fast jag var ju vaken. Faktum är att jag aldrig känt mig så vaken. Upplevelsen varade i över fem timmar.

Nedräkningen
Väl hemma i Sverige igen, vände jag med förnyad iver min uppmärksamhet mot medvetandet, min egen ”jag”-känsla. Detta ledde till mycket starka upplevelser av olika slag. Men efter några månader kom jag av mig på något sätt - det gamla livet tog överhanden. Jag tänkte då och då speciellt på Gangaji men det dröjde ända till januari 1995 innan jag tog mig i kragen och sökte upp paret som hade visat Gangaji-videobanden den kvällen två år tidigare. Det var då nedräkningen började på allvar.
Jag blev så våldsamt tagen av henne - hennes nektarfyllda ord, saliga leende, befriande skratt och visdom - att jag var på vippen att bokstavligen lämna hela mitt liv här i Sverige för att åka och leva i hennes närhet i USA. Jag insåg att det var ett uttryck för eskapism men det kunde inte förnekas: hon hade fångat mitt hjärta som det aldrig fångats förut. Skrev flera brev och fick flera svar från henne. Bestämde mig att åka till henne under sommaren.

Satsang med Gangaji kan inte beskrivas - det måste upplevas. Det är säkert olika för olika personer men för mig var det rena himmelriket att sitta där i hennes närhet och bevittna meningsutbyten mellan henne och andra i salen. Hade själv några utbyten med henne där hon bl.a. strängt sa, ”Med tanke på djupet av dina upplevelser, har du helt enkelt ingen ursäkt. Sluta upp med allt detta nonsens. Detta kan inte räknas ut. Slappna av, släpp taget.”

Åkte hem utan någon synbar förändring. Nu började en dramtisk tid. Jag skrek desperat inombords efter Frihet men samtidigt visste jag att jag inte kunde göra någonting för att vinna den. Det var den slutliga paradoxen: stunder av den mest förstummande sällhet och frid turades om med upplevelser av att befinna mig som i en liten sluten låda utan utväg: total desperation, ångest och enormt inre lidande. När det var som mest intensivt, kändes en närapå fysisk smärta i bröstet som om något trubbigt föremål tryckte hårt där.

Början till Slutet
En vacker dag i augusti 1995, några veckor efter hemkomsten, tog jag en promenad i skogen. Jag var i ett tillstånd av djupaste frid och harmoni. Halvvägs hem uppstod emellertid det gamla eländet. ”Detta är gott och väl - men hur är det med min separation och mitt lidande? Ah, just det. O nej, o nej...” och sedan började fallet. MEN genom någon outgrundlig nåd såg jag denna gång vad som höll på hända! Allt var perfekt - tills jag började tänka tankar av separation och lidande. Jag såg att problemet låg i det blinda accepterandet av dessa tankar som sanna. Så fort jag på detta sätt omfamnade dem i mitt medvetande så uppstod i samma ögonblick upplevelsen av just separation och lidande. Insikten kom som en blixt och jag skrattade högt och länge: ”Gud, otroligt... Vilken jättespratt jag har spelat på mig själv!” Det var verkligen så lätt att släppa - precis som de sa! De dramatiska jojo-turerna upphörde under en längre tid.

Under hösten klarnade Insikten allt mer. Det fanns dock en grundkänsla av beroende av Gangaji. Som svar på mina brev skrev hon, ”Det är ditt eget Jag du ser i mig.” Men jag ville inte acceptera det, jag var rädd att om jag verkligen omfamnade sanningen om min egen fullkomlighet och frihet så skulle min kärlek till henne upplösas i något slags fridfullt men opersonligt kosmiskt Enhet.

Tioöringen faller ned
I januari 1996 återvände en bekant från Lucknow alldeles salig av Varats ljuva nektar och hon berättade att hon hade ”dött” där. Samtal med henne skakade om mig ordentligt och ledde till flera fördjupningar av Insikten - bl a att tiden egentligen inte finns. Det förflutna och framtiden och ”där” finns bara när jag tänker på dem. I ett tyst sinne finns bara ett evigt Här och Nu. På det relativa planet fanns tiden kvar förstås men den upplevdes mer som en fjärde rumslig dimension, ett ständigt blommande i medvetandet. Vilken lättnad det var! Det kändes som om tusen ton föll från min rygg och jag formligen flög i glädjetårar i mer än en timme.

Jag berättade detta för min bekant och medan hon var glad över att höra det, sa hon att även salighet kommer och går, att Sanningen ligger ännu djupare....

Detta uppenbarade sig Självt två månader senare - återigen under en skogspromenad. Helt odramatiskt släppte något. ”Jag” gav upp och i det ögonblicket erfors att Jag är hel och fri - obegränsat medvetande. Långt ifrån att förlora mina relationer som jag fruktade, så upptäckte jag att de fullbordades på ett sätt som jag inte skulle ha drömt vara möjligt. För nu var jag fri från krav, förhoppningar och rädslor. Jaget är osårbart och oberört och därför kan jag äntligen våga öppna upp för andra förbehållslöst.

Nu
Nu kan jag bara säga att Detta är mer än jag någonsin kunnat hoppas på. Mer och mer är upplevelsen att jag är Hemma, evigt Hemma. Jag har blivit barn igen - när världen var så stor och full av äventyr och magi. Denna onämnbara Kvalitet genomsyrar allting och gör allt vackert, meningsfullt och ändlöst fängslande. ‘Upplevelsen’ påminner om sk lucid dreams, dvs då man är medveten om att man drömmer i själva drömmen. Det är samma känsla av: ”Wow! Det här är verkligen en dröm - ! Fantastiskt!” Samma känsla av förundran, upprymdhet och pirrande i magen. Det påminner också om upplevelser med psykedeliska ämnen och frigörande (och holotropisk) andning. Eller att vara förälskad. Skillnaden är att Detta är så oändligt subtilt och rent.

Ännu kan jag inte säga att detta är min permanenta upplevelse. Ibland tar gamla mönster överhanden. Men Detta gör sig känt allt oftare. När lidandet uppstår i medvetandet är det ett tecken på icke-acceptans. Med denna påminnelse, handlar det då om att sluta kämpa emot, att överlämna mig och dö till Livet som det är. Då återuppenbaras Det som inte kan dö.

Det är svårt att hålla tyst om detta. Det mesta inom vårt samhälle går stick i stäv med denna sanning om Frihet. Vi inympas - hjärntvättas - från barnsben med budskap om att vi behöver saker, hälsa, relationer, religioner för att vara lyckliga. Och sedan har vi alla möjliga terapier, strategier och tekniker för att erhålla dessa saker och övervinna hindren.
Men det är falskt!
Lyckan finns här och nu. Allt oftare när jag ser mig omkring ser jag ingenting som är oupplyst. Varje varelse är en unik manifestation av otrolig skönhet. Det är så starkt att jag bokstavligen blir förälskad i alla jag ser: gamla, ”fula”, skinheadsen, affärsmännen.... Samma bubblande känslor i hjärtat.

Det är så klart att det enda som behöver göras - eller snarare icke-göras - för att alla ska kunna uppleva detta är att släppa alla neurotiska tankar man går och bär på; släppa tankarna om både värde och värdelöshet. Våga släppa ALLT och ta steget in i det Okända.

Om något av detta väcker någon resonans i dig, kära läsare, uppmanar jag dig att inte slösa en enda minut till. Älta inte separationslögnet längre. Undersök ditt medvetande och se själv: du är Fri här och nu. Vakna upp och jubla!

Dana Hofford Roxendal, 20 juli 1997
Publicerat i Sökaren nr 5, 1997

©1997