Satsang-evenemang & links * Biblioteket * Prenumera på SATSANG-NYTT * Add to Favorites/Bookmarks
 

Tidskrift för HÄLSA * Nr. 1 * januari 2000 Text & bilder: Per Frisk

På vandring MOT INSIKT

Vandring i tysthet.
Ett sätt att söka svar på frågor om dig själv.
Häng med på en spännande vandring med en upplyst man, beduiner och kameler i Sinaiöknen.

Muhammed skrattar och sveper kaftanen tätare omkring sig. Tekannan puttrar på den lilla glödbädden och det är tidig morgon i Sinaiöknen, i High Mountain regionen. Det är fortfarande lite kyligt och jag känner hur mina leder sakta värms upp av solens morgon-strålar. Klockan är bara lite över sex. En kamel bölar några meter bort och ytterligare tre kameler tittar nyfiket idisslande på mig.

– Jaha, då byter vi då, säger Muhammed åtföljt av ett kippande skratt. Han vrider och vänder på min Leathermann, en avancerad amerikansk fickkniv och stoppar den plötsligt i sin ficka och tittar på mig med kluriga utforskande ögon.

– Kniv mot kamel, yes?

Tänk dig att vandra i tysthet i ett ökenlandskap, att bara konfronteras med det du tänker, att sakta inse att dina tankar egentligen bara är berättelser, historier som ditt sinne säger är du. Men sinnet är fast i berättelserna, sinnet är berättelserna, så vem är då du – vad finns kvar att kalla du?

Redan när jag anmälde mig till den här speciella vandringen i Sinaiöknen fanns en förväntan av något extraordinärt. Under en sommarfestival hade jag lyssnat på Vartman, en australiensisk före detta affärsman som sadlat om. Efter att ha uppnått det mesta av materiellt överflöd kom han att söka sig inåt och konfronterades med den eviga frågan om vad meningen med livet är. Hans sökande ledde honom bland annat till Indien, där han träffade en rad så kallade upplysta mästare. När han själv "vaknade upp" påbörjades en dramatisk förändring av hans liv, som lett fram till att han idag reser världen runt och håller samtal, så kallade satsang, där människor ställer frågor till honom. Frågor som berör människors inre. Detta var alltså ingen vanlig utflykt utan en vandring, där jag skulle få möjlighet att konfronteras med mina egna tankar och föreställningar.

– Vi kommer att vandra i tystnad, inget socialiserande snack eller alldagligt prat, där sinnet bara surfar på era tidigare upplevelser, säger Vartman redan första dagen. Har ni något som ni vill prata om – kom till mig, vare sig vi vandrar eller sitter och samtalar.

Ilska i luften

Första etappen bär "rakt upp" för ett stenigt berg. Jag har fantiserat om mer öken, men vi håller som bäst på att klättra på 2 300 meter höjd i de bergiga delarna av Sinai. Landskapet är sterilt och torrt så här i oktober, där dagstemperaturen ändå klättrar upp till 25–30 grader för att sedan falla till nära noll under natten. Jag känner att det finns en irritation inom mig, som sakta tar överhand, och när jag slutligen når bergskammen med de andra 48 deltagarna andas jag häftigt i den torra luften. Det här liknar ju bergsbestigning och jag som vill ha meditativ upplevelse, sinnet rasar, missnöjet kommer till ytan.

– Jag känner att det finns ilska i luften, säger Vartman vid vår kvällssamling. Han sitter framför oss omgiven av levande ljus nedstuckna i urdruckna vattenflaskor. Vi befinner oss en dagsmarsch från närmaste by och vi har slagit läger i en wadi, en liten "oas" eller fruktträdgård, där beduinerna odlar frukter och grönsaker. Den är inhägnad av höga stenmurar för att hålla kamelerna och de viltströvande åsnorna borta.

En man ur gruppen stiger fram och sätter sig bredvid Vartman. Han är irriterad på att somliga inte iakttar tystnaden, att folk småpratar ändå. Samtalet leder ganska snabbt till att han får betrakta sin irritation och vad det är inom honom som ligger bakom den. Det kommer som en aha-upplevelse även för mig, då jag ser hur jag själv varit irriterad hela dagen. Jag ser hur irritationen skapats av mina egna inre förväntningar på hur jag vill att saker och ting ska vara och blir det inte som jag tänkt eller fantiserats, ja då kommer irritationen och missnöjet. Jag somnar in under bar himmel med himlavalvets alla fantastiska stjärnor som inte störs av ett enda artificiellt ljus.


Ingen dusch eller toalett på fem dagar. De som ändå ville tvätta av sig eller tvätta håret fick pröva nya okonventionella grepp.

Tomhet mellan tankar

– Det finns skorpioner här. Men ni får jobba hårt för att hitta en, säger Nartan, som är vår reseledare. Om ni vänder på stenar i en halvtimme, kanske ni får syn på en, och blir ni stuckna så är det ingen fara, ni mår bara riktigt dåligt under 12 timmar.

Jag klänger mig runt ett stort klippblock. Vi är på väg brant nedför ett bergsmassiv, då plötsligt en liten sten lossnar och studsar utför bergssidan och träffar en av de kvinnliga deltagarna i huvudet. Första förbandslådan kommer fram och såret ses över. Det är ett under att ingen trillar och bryter ett ben.

Vi äter lunch, som består av fetaost, egyptiskt bröd, oliver, sesamsås, tonfisk för de som vill ha, samt sallad på gurka och tomater och halva, denna söta, sliskiga arabiska efterrätt. Ibland kommer beduinerna med helt nybakat bröd, som de gräddat på någon bergshäll i närheten. Stillheten och tystnaden är betagande.

– Hitta en partner, säger Vartman när vi ätit klart. Vi sitter alla tätt inuti en stor sten, som gröpts ur av virvlande vattenmassor för flera miljoner år sedan.

– Titta på era tankar. Se det lilla mellanrum som finns mellan tankarna, den korta stunden från det att en tanke tar slut och en ny tanke kommer. Beskriv er själva för er partner med utgångspunkt från detta utrymme.

Jag ser ett pyttelitet mellanrum, en liten tomhet mellan två tankar, som hastigt tonar bort. Men en längtansfull pirrning uppstår. Jag kommer ihåg när jag jobbade med film, att varje sekund fylldes av 25 bildrutor, ungefär som mina tankar fyller mitt sinne. Jag såg plötsligt att det fanns mer tomhet än bildrutor när filmen spelades upp. Jag såg att tomheten fanns bakom hela filmen. Gapet var inte bara det lilla mellan varje tanke, det var allt och samtidigt ingenting!

Vi vandrar på och jag reflekterar över allt som passerar i mitt sinne. Drygt två mil om dagen upp och ner bland bergen och i början, till allas förtret, inte en toalett eller dusch på fem dagar. Det var bara att gå rakt ut bland klippblocken och huka sig.

Bakom ett klipputsprång döljer sig en fantastisk liten azurblå källa med iskallt klart vatten. Vi river av oss kläderna och kastar oss i det kalla vattnet och soltorkar sedan på de varma klipphällarna.


Möte med Vartman, så kallad satsang vid en vidunderlig källa mitt ute i Sinais stenöken.Vartman säger att han är en "självrealiserad nomad" som reser runt i världen och förklarar Ramana Mahrishis ickelära, förmedlad genom Papaji och Gangaji till honom. Juli till oktober 2000 finns han i Europa, bland annat på Ängsbacka Festivalen. Mer utförligt kan du läsa om honom på hans hemsida: www.vartman.com.
Osynlig bil till salu

På kvällen samlas hela gruppen igen för samtal med Vartman. En eld sprider både värme och ljus och den begynnande fullmånen gör stämningen maximalt rofylld.

– Vet ni, säger Vartman, jag känner mig som en försäljare av begagnade bilar. Problemet är dock att den bil som jag försöker sälja till er är osynlig. Men å andra sidan så kostar den inget i underhåll, den har livstids garanti, bensinen är gratis och har ni väl köpt bilen så lär ni vårda den som den mest värdefulla ägodel. Problemet är att jag inte kan beskriva för er hur den ser ut. Men ni har era föreställningar om hur den ska vara, kanske med fyra dörrar, en speciell färg och hur fort den ska gå och så vidare, men det är bara vad ni föreställer er i era tankar. Den bil som jag verkligen vill sälja till er har ni ingen aning om hur den ser ut, men ändå finns där en längtan efter just denna bil eller detta något.

Hans ord gör mig återigen frustrerad. Vad gör jag här, varför längtar jag efter något, som jag inte kan varken se eller fatta med mitt sinne? Kommer jag någonsin att kunna komma dithän att jag når den osynliga bilen? Kommer jag att kunna stilla min längtan? Jag tvivlar.

Egot – en illusion


Vartman som kommit till insikt

Per Frisk på väg mot insikt

Att vandra i High Mountain regionen i Sinai är fullt av överaskningar och stundtals ganska avancerad klättring.

Nästa dags etapp blir till en mardröm för mig. Jag går med en liten grupp, som ska klättra upp på ett närbeläget berg. Redan efter en halvtimme är tempot så uppskruvat att svetten rinner, hjärtat bultar så att jag hör slagen i huvudet och jag förbannar allt och alla, speciellt mig själv och min egen självbild. Jag klänger, hasar, stöter i och kommer in i ett tillstånd, där ingenting egentligen spelar någon roll längre. Jag glider in i mitt tvivel från gårdagen och känner hur hopplöst allt är. Vad gör jag här? Jag har ingen koll på mina tankar, det som jag kände som en stor stillhet när jag kunde se tomheten bortom mina tankar är helt som bortblåst. Jag gråter.

På natten packar flertalet av deltagarna sina ryggsäckar redan klockan två på morgonen för att sedan bege sig till fots eller på kamel upp på berget Sinai. Jag ligger tyst och lyssnar på alla ljud och tycker synd om mig själv.

Mitt sanna jag

.
Allt måste fraktas med, inga bilar tar sig fram i öknen. Gastuben till kvällsmaten får kamelen också bära.

Den ena efter den andra av deltagarna kommer fram och sitter med Vartman. De frågar och Vartman svarar och mina frågor börjar sakta lösas upp av sig själva. Jag sitter där och mitt bultande hjärta blir lugnt. Jag känner bara stundens närvaro.

Jag vaknar innan solen gått upp. Jag ser att himlen börjar ljusna, men stjärnorna finns kvar. Det är vidunderligt tyst och när jag noterar det så finns tystnaden inom mig. Så ser jag min konstruktion, jag ser hur jag skapat mitt liv och hur det hålls samm

an av olika historier, berättelser om vem jag utger mig för att vara, allt det jag skapat och det som materialiserats här i världen. Jag ser alla mina föreställningar och hur de kittas samman till ett liv som jag kallar för mig själv. Jag tittar på en känsla och ser att jag lagt till berättelser till min sorg, min ångest, min ilska och till och med min styrka och min kärlek. Runt allt finns en väv av berättelser, historier och fantasier – och allt detta är det som jag kallat för jag. Jag ser att detta inte är mitt sanna jag, jag bevittnar det och jag är. Jag flyter ut över tiden, över min konstruktion, över allt.

– Lås portarna och låt inte brandmännen komma in och släcka elden, säger Vartman till mig när jag berättar att min konstruktion brinner, att min fantasiskapelse av alla tankar och känslor står i brand. Sinnet brinner.

Att sitta och prata med Vartman är som att sitta framför en stor svart spegel. Allt du säger kommer tillbaka till dig i en annan form, mer lättförståeligt och till slut inser du att ditt ego, allt det du skapat med dina tankar, dina historier och berättelser bara är en fiktiv dröm, en illusion. Den du verkligen är finns överallt och samtidigt ingenstans.

En verklig drömvärld

Jag vaggar fram genom ett mer ökenlikt landskap på min kamel Shian. Jag reflekterar över morgonens insikt och en stark längtan efter Vartman kommer. Jag vill vara nära honom, berätta mer för honom om det jag upplever, jag skulle vilja lämna allt för att bara följa honom och få mer, mer och för att inte tappa kontakten med – vaddå? Även dessa tankar är skapade och konstruerade av mitt sinne, som snarare släcker den eld som brinner inom mig. Tankarna fortsätter pulsera samtidigt som jag på ett helt annat sätt kan bevittna att det egentligen inte är jag som tänker allt detta. Puh.

Stillheten finns kvar. Utanför den rasar elden i mitt sinne och den ena föreställningen efter den andra rasar samman. Ibland känns det som om helvetet stod i brand och jag kan bara le åt allt elände som jag ägnat tid och energi till att tro på. Alla de föreställningar jag skapat som orsakar ångest och oro som i sin tur stressat mig faller. Är det verkligen sant, kan det vara sant? Till och med frågan blir oviktigt att besvara.

Sista dagen går jag åter upp och sätter mig bredvid Vartman.

– Nu vet jag, fortsätter jag, att jag inte är den som jag egentligen trodde att jag var när jag påbörjade den här vandringen. Och så känns det som att jag kommer gå från verkligheten tillbaka till en drömtillvaro nu när jag är på väg hem.

– Yes, när du undersöker vem du verkligen är kommer du att se att du är något som iakttar historierna i sinnet och som också iakttar kroppen, svarar Vartman. Något som är konstant, som har varit samma sedan du föddes. Allt annat är sinnets dröm.

 

Muhammed skrattar högt och jag är faktiskt lite nervös. Menar han allvar? Har jag verkligen blivit kamelägare? Bilder susar genom mitt huvud att jag måste sälja kamelen, för hur mycket ... Kniven som Muhammed just stoppat i sin ficka kostar ungefär lika mycket, som en sämre kamel och det var ju jag som på skämt gett den till honom och sagt: Do you want to change this for a camel?

Ett skämt som jag nu verkligen får äta upp....


Come back Home

Fel eller konstigheter på denna sida? Kontakta mig, Dana Hofford Roxendal info@anandasky.se!